Svenska Sagor

Rätt i detsamma hördes utur skogen ett dåft rytande, såsom ett vild-djurs skri; det kom närmare och närmare, och öfvergick till ett hiskeligt tjut, så att bergen gåfvo genljud vidt omkring. Tillika förnams ett knakande och ett brakande ibland träden, buskarne böjde sig, och prinsessan fick se hvarest en stor grå ulf kom löpande fram ur skogen, rätt emot berget der de sutto.

Det var en gång en konung och en drottning, som lefde mycket väl tillsammans. De åtte en enda dotter, den vänaste man kunde se för sina ögon; också höllo de henne kär öfver allt annat. Men när det lidit en tid, fick drottningen sin hel-sot, och kände att hon skulle dö. Hon lät så kalla till sig sin gemål, konungen, och sade: »jag känner att min tid är all,[291] och hafven stor tack för hvar dag vi lefvat tillsammans.

Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!

Sju år jag i jord-kulan satt,
Sagor och gåtor jag der förgat.
Ondt har mig händt,
Kol har jag brändt.
Ondt har jag lidit,
Ulfven har jag ridit.
I dag får jag fara brud
för min unga fru

Och ungersvennen vardt konung öfver hela riket, och lefde med sin fagra drottning i all god sämja och kärlek. Der bygga de och bo ännu i denna dag.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var en stor höfding, och låg ofta på sina här-skepp, både sommar och vinter. Det hände sig så en gång, när konungen var i leding, att hans snäcka stadnade ute på villande sjön, och kunde icke gå hvarken fram eller tillbaka; men ingen visste hvad det var som höll skeppet fast.

»aldrig kommer du mer på den gröna jorden, om du icke gifver mig hvad du bär under ditt bälte.» Drottningen samtyckte gerna härtill,[215] ty hon visste icke att hon var hafvande. Hon kastade så i hafvet sin nyckel-knippa, som hängde vid bälte-staden. Genast blef snäckan åter flott, och begynte gå öfver våg och bölja, tills de nådde hamn uti konungens rike.

Det var en gång en konung, som for bort och fäste sig en fager drottning. När de varit gifta någon tid, föll drottningen i barnsäng och födde en dotter. Då blef stor glädje öfver både stad och land, ty alla unnade konungen godt, för hans mildhet och rättvisa skull.

Det var en gång en torpare med sin gumma som bodde långt, långt bort i skogen. Han åtte två barn, en pojke och en flicka. Eljest var han mycket fattig, ty en ko och en katt utgjorde hela hans rikedom.

När brölloppet var till ända drogo Stor-gummorna sina färde, och ingen såg hvart de togo vägen, likasom ingen visste hvarifrån de kommit. Men prinsen lefde lycklig och nöjd med sin gemål, och allt gick tyst och stilla och fridsamt, bara för att prinsessan inte var så drifvande som den stränga drottningen.