Svenska Sagor

I dag skall jag maltet mala,
I morgon skall mitt bröllopp vara.
Och jungfrun sitter i buren och gråter;
Hon vet inte hvad jag heter.
Jag heter Titteli Ture.
Jag heter Titteli Ture.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var tapper i strid, klok i rådslag, och alla hans företag hade en god framgång. Men när åren voro framlidna, blef konungen gammal och grå, så att han kunde väl märka det han icke skulle lefva länge.

Här lyktar sagan om det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden, och kan man deraf lära det gamla rönet, att trogen kärlek öfvervinner allt.

Stackars du liten Snöhvit!
förr fick du ligga på silkes-bolstrar blå,
nu får du ligga i askan den grå.
Stackars min bror! han sitter i lejona-kulan.
Tvy vare jungfru Räfrumpa! hon sofver på min herres arm.

Det var en gång en konung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon kallades Lilla Rosa, och var både vän och vettig, så att hon hölls kär af alla som sågo henne. Men efter någon tid dog drottningen, och konungen fäste sig en annan gemål.

Det var en gång en konung, som hade en enda dotter. Hon var vän och blid, så att hon älskades af alla som sågo henne. Konungens gemål, drottningen, egde likaledes en enda dotter; men denna var stygg till utseende och elak till sinnesart, så att hon af ingen var väl omtalad.

I natt, i natt, du vallare-man!
går molnet undan min stjerna.
Och kommer du då, så blir jag väl din,
min krona ger jag dig gerna.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike, och dertill var mycket älskad af sina undersåter. Han egde en fager drottning, som likaledes var vidt omtalad för sina goda egenskaper. När så konungen och hans gemål hade varit gifta någon tid, blef drottningen hafvande och födde en dotter; men sjelf mistade hon lifvet i barns-nöd.

Det var en gång en konung, som hade en drottning hvilken han mycket älskade. Men efter någon tid dog drottningen, och lemnade efter sig en enda dotter. När nu konungen blifvit enkling, vändes hela hans hug till den lilla prinsessan, och han höll henne kär såsom sin ögonsten.

Det var en gång en smed, »och mången är väl det», såsom alla sagor pläga begynna. Han hade lyktat sitt vår-arbete, och skulle ge sig ut åt skogen att hugga ved till en kol-mila. När han ätit dagvard och var tillreds att gå, sade han till sin hustru: »du kommer väl till mig med middags-mål, ute vid tall-dungen?»